Det känns både skönt och vemodigt...
I slutet av 2008 fick jag förfrågan från Lisa Olovsson om jag ville jobba med landslaget tillsammans med henne och Eva Spegel.
Jag var då mitt i en cellgiftsbehandling och mådde väl sådär, men samtidigt var jag galet uttråkad och rastlös som aldrig förr.
Jag tackade ja på stående fot utan att ha en aning om vad jag gav mig in på...
Det fanns inga manualer eller arbetsbeskrivningar på detta,så det var bara att gå på känn och göra sina egna rutiner.
Nu har jag jobbat på i fem år med dessa superhärliga ungdomar som vi med kärlek har kallat för "snorisarna" (snorungarna)
Har följt en generation YR upp till senior och börjat på en ny.
Det har varit otroligt lärorikt, roligt och ärofullt att få resa runt med dessa juveler och dela vedermödorna med dem.
Mycket skratt och mycket gråt har det varit, men alltid en härlig gemenskap.
När någon av "mina" har ridit in i prisutdelning med den svenska fanan på axeln så har jag gråtit floder. Det är stort!!
Jag kommer alltid att hålla en extra tumme för mina snorisar även när de tävlar som seniorer.
Som tur är så kommer jag att träffa dem på alla tävlingar även fortsättningsvis.
Har också förmånen att följa dem på Facebook.
Det ska bli skönt att återgå till min uppgift som groom på tävlingarna. Att inte vara tvungen att bevaka alla uttagningar och finaler från tidigaste morgon till senaste kväll.
(Undrar på riktigt hur rastlös jag kommer att bli??)
Stort Tack och tusen kramar till alla mina ungar och alla deras föräldrar och syskon som jag har haft förmånen att lära känna och coacha under dessa fem år!
Ni är alla helt underbara!!
