En dag att minnas och att hyllas, en milstolpe i livet kan man säga..
Vi har inte planerat något för den stora dagen och det var en medveten handling och också tur i oturen.
Gummis älskade mamma gick bort i lördags natt.
Hon var bara 70 år och världens mysigaste och goaste lilla mamma.
Kristrún som hon hette hade cancer och sjukdomsförloppet var blixtsnabbt.
I slutet av juni var hon på vårt bröllop i Gnesta och var superpigg. Tre veckor senare får vi besked att hon har en cancertumör i njuren.
Den ska behandlas och prognoserna rätt okay.
Ytterligare en månad senare får vi nästa besked om att cancern har spridit sig runt till både lever och lungor, hon fattar då beslutet att inte medicinera, utan att ta vara på sin sista tid på ett bra sätt.
Detta var ett tungt besked som kom mitt i en kurs på Wången då Gummi skulle instruera och leverera på topp. Han skötte det bra men var otroligt trasig.
Sedan har det gått berg och dalbana några veckor, mår bra - mår dåligt, bra värden - dåliga värden.
Gummi åkte till Island och var tillsammans med henne i en vecka.
Nästa hemresa var bokad till i måndags, men hennes kropp gav upp och hon orkade inte hänga i.
En snabb ombokning till planet på söndag eftermiddag men han hann inte dit ändå.
Han fick i alla fall prata med henne på telefonen dagarna innan och kände ändå att han fått säga hej då.
Det känns väldigt märkligt att hon bara inte finns längre, och hela familjen på Island har mist sin viktigaste länk. En familj med enorm sammanhållning och gemenskap.
Så istället för att fira sin födelsedag med champagne, presenter och glada vänner så får han begrava sin mamma i dag istället.
Livet är ibland både tungt och orättvist.
I morgon eftermiddag kommer födelsedagsbarnet hem från Island och då får vi låtsas att det är torsdag och fira så mycket vi bara kan.
Mina tankar går idag till hela familjen på Island och hoppas i alla fall att de får en dag att minnas även om den blir tung.
 |
| Gummi och mamma Kristrún på bröllopet i juni. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar