Sorg

Länge sedan sista bloggen nu...
Har inte varken kunnat eller velat skriva om det tragiska som hände för två veckor sedan.
Som om det inte var nog nu.
Skulle kvällsfodra  förra lördagen och kom ut vid halv åtta tiden. Brukar ge lösdriften först så det är avklarat i snöyran.
Slängde in högarna som vanligt och blev förvånad över att hungrige Thor inte var först på plats. Han brukar nämligen ha ett fasligt sjå att vakta alla högar i början.
Jag gick fram till honom och såg att hans vänstra ben var helt av.
Från knät hängde benet i en sjukt onaturlig vinkel och det droppade blod från benpipan som stack ut.
Med öronen framåt började han buffa på höpåsen och av ren chock så gav jag honom hans hö. Han började genast att äta och jag sprang in i stallet helt jäkla chockad.
Fick tag i distriktsveterinären omedelbart och hon kastade sig i bilen. Ringde Gummi som var i Stockholm, och vad skulle han kunna göra?? Ringde Anna som slängde sig i sin bil och kom.
Rent rutinmässigt fodrade jag alla hästarna i stallet och gick sedan ut till Thor. Han verkade inte ha särskilt ont vilket tyder på att det måste ha hänt precis innan jag kom ut.
För att göra en evighetslång historia kort så kom veterinären och avlivade honom direkt. Anna och jag stod hos honom hela tiden och vi grät floder medan vi sade adjö till honom.
Man hinner inte tänka så mycket, samtidigt som man hinner tänka jättemycket. Man hamnar i ett slags vakum av både chock och sorg.
När chocken släpper så är det bara sorgen kvar. Det gjorde så djävulskt ont i hjärta och själ så jag visste inte vad jag skulle ta mig till.
Den snällaste och raraste häst jag någonsin träffat.
Har haft honom i 15 år och  barnen har ridit och lekt med honom sedan de var små. Han har varit tryggheten för så många människor och min allra bästa vän.
De vanliga klyschorna; ...det var säkert någon mening, eller man får inte mer skit än man klarar av...
orkar jag inte höra. Det fanns verkligen ingen mening med detta och jag klarade det inte!
Det kommer att dröja länge innan jag kan tänka på honom utan att fälla en tår eller få kramp i hjärtat.
Vi sökte tillstånd hos länsveterinären och hos kommunen så vi fick begrava honom hemma.
Nu ligger han nedgrävd i jorden, inbäddad i massor av halm på ett jättevackert ställe bland hästhagarna. Han kommer förmodligen att fortsätta att vakta alla höhögar som delas ut, och kolla på oss med de stora kloka ögonen.

Vila i frid du finaste av alla!



Emelie och Thor på Western uppvisning, kunde stegra på kommando.

Här är mamma ute och rider på Thor, ett par veckor innan olyckan..