Ibland går det inte bra

Vi har varit otroligt skonade från trauman vid fölens födelser under alla år.
I år gick det inte riktigt bra. Det började med att Spes frá Litla Tungu kastade sitt Midasföl i januari.
I fredags fölade Snekkja från Musö som vi har fått låna av Lena Adevall. Fölet var dödfött....
Det är oerhört tråkigt såklart, men ändå så fantastiskt skönt att Snekkja mår bra.
Fölningen gick utan problem och efterbörden kom hel och fin strax efteråt. Hon fick vara med sitt föl hela dagen, men när grannar och förbipasserande började lägga sig i och tycka att det var makabert så blev de tvugna att ta bort det.
Stackars Snekkja sörjde sin bebis såklart, och letade förtvivlat efter den.
Hon hade inte fått mjölk i juvren så det var i alla fall ingen fara för mjölkstockning.
Stackars Leif och Maarit som är våra stons "fosterhem" fick allt detta på sina axlar... Man kan i alla fall med säkerhet säga att ingenting brister i deras omsorg om hästarna. Maarit till och med hängde upp en hängmatta i stallet under torsdagsnatten för att finnas till hands om hon skulle föla inomhus. (Vädret var vidrigt..)
Vad som nu än hade hänt, hade hänt oavsett bevakning. Vi kommer aldrig heller att få veta vad som gick snett.
Nu har Lena hämtat hem Snekkja till Oviken och hon har fått byta miljö, dessutom får hon samsas med sina två förra avkommor Hrima och Hrappur.
Det verkar som om hon har kommit över detta helt ok.
Så i år blev det bara ett föl av tre möjliga. Det kanske är Kosomos som vill tala om att vi banne mig har hästar så det räcker och blir över.....
Slår man ut detta på den elva år vi har avlat så är ända felmarginalen otroligt liten.

Här är fina Snekkja bara en månad innan fölning. Tjock, fin och välmående...